Igår var det Mother’s Day (var det Mors dag i Sverige oxå? nä, det är inte än va?).
Det är verkligen en stor grej här. Visserligen är allt en stor grej här, men iaf. På tunnelbanan igår såg jag en klisterlapp, ni vet en sån där det står att man ska ge sin plats till pensionärer, gravida eller personer med handikapp, men på denna stod det: “Give your seat to a mother”. Så fint!
Jag fick en kommentar på sjukhuset igår oxå: “You’re maybe not a mother, but you are a woman and we should listen to you”, haha. Anledningen var att Jim ville gå därifrån efter någon timme, men jag tyckte han skulle bli färdigkollad först och doktorn höll med.
Iaf.. Igår tänkte jag på min egna fina mamma hela dagen. Och när jag tänker på mamma tänker jag på pappa, när jag tänker på föräldrar tänker jag på syster, när jag tänker på familj tänker jag på släkten, när jag tänker på släkten tänker jag på vänner, när jag tänker på vänner tänker jag på människor, när jag tänker på människor tänker jag på alla varelser i hela vår vackra värld. Vi är många och vi borde alla ge varandra en tanke, oavsett vad det är för en dag. Vi borde uppskatta varandra mer och vi borde ta hand om vårt klot och vårda det ömt.
Vad djup jag blev nu:) Men det är sant. Jag tänkte otroligt mycket på allt och alla igår. Och när vi sedan befann oss på akuten och vi fick gå in i salen som såg ut som att vi klev in i ett avsnitt av Scrubs, där alla sängar med människor som fått köras in för hjärtattack eller annat fanns och det kom öronbedövande skrik lite då och då, DÅ kan man inte låta bli att tänka lite extra på de man tycker om och sedan vara tacksam för det man själv har.
Tack alla jag känner och inte känner för att ni finns.
Tjingeling
