Home

Ni har väl inte missat uppdateringarna på fliken ovan “News and Projects”. Där finns info om kommande projekt jag är med i.

Bland annat så finns Choreolab där. Ni är alla välkomna på vår föreställning den 2 Juni 2012. Jag har mitt work in progress kl 8pm, men gå gärna och se den tidigare föreställningen kl 6pm med. Vi är 15 koreografer som visar vad vi jobbat med under vår kurs sedan februari.

Så, befinner du dig i New York då, tycker jag att du ska ta dig downtown och till Dance New Amsterdams Theater 🙂

Tjingeling

Our poster just came up on the wall 🙂
Tjingeling

Weird how your life can change in one day.

And after a year, a whole new you.

Nu kanske jag blir sådär djup igen. Har ganska djupa dagar nu för tiden:) Varning för långt inlägg 😀

För ett år sedan tog det slut mellan mitt livs kärlek och mig. Varför, ja, det är något mellan oss och ingen annan behöver veta. Den helgen för ett år sedan förändrade allt i mitt liv. Inte just i det ögonblicket, men ingenting var som förut efter det.

Min syster fanns där direkt. Hon hjälpte mig massor. Gav mig stöd på avstånd. Vi kom närmare varandra som syskon och som bästa vänner. Jag behövde någon mer att luta mig lite mot, någon som inte bara fanns i en telefon eller på datorn, men visste inte vem och jag kände mig ensam och förvirrad. Men jag fick där i samma veva en ny bekantskap som gav mig energi, skratt och stöd.

Jag kom hem till Sverige. Olycklig över att jag behövde åka tillbaka. Vi båda ville fixa allt mellan oss, visste inte riktigt hur och allt var konstigt. Sommaren var snart över och vi tog beslutet om att separera. Jag packade mitt liv i lådor. Ett annat snabbt beslut togs och jag satte mig på ett plan. Tillbaka i New York.

Där var jag nu. Utan mitt livs kärlek. Utan mina bästa vänner från förr. Utan en tydlig bild av vad som skulle hända. Men..utan ångest över framtiden. Lättad! Glad! Positiv!

Träffade en av mina sanna bästa vänner igen från tiden i Portugal. Fick nya vänner. Fick kärlek för staden på ett helt annat sätt. Uppskattade mig själv. Började njuta av livet. Vakna varje morgon med ett leende och redo för nya äventyr.

Kontaktade personen som fanns där och gav mig stöd innan jag åkte till Sverige och mer energi, mer skratt och mera stöd sköljde över mig. Något förändrades och blev djupare. Vi var inte några bekanta vänner längre. Vi blev ett par. Svårt för mig att gå in i något nytt. Ville inte acceptera det. Men känslor kan inte stoppas. Han är så fin!

Mitt liv har på ett år gjort en u-sväng och kört in på en annan väg. En väg utan skylt, gömd bakom buskar och svår att hitta. Den vägen innehåller dans, trygghet, nyfikenhet, lycka, kärlek, energi, skratt, spontanitet, självförtroende och ett skönt flow.

Jag tror på att allt har en mening och även om det var tuffa tider, så behövde jag gå igenom det. Känns töntigt att säga, men jag har hittat mig själv och det jag brinner för som legat på en hylla ett tag. Jag mår bra. Jag är lycklig.

Tjingeling

Igår var det Mother’s Day (var det Mors dag i Sverige oxå? nä, det är inte än va?).

Det är verkligen en stor grej här. Visserligen är allt en stor grej här, men iaf. På tunnelbanan igår såg jag en klisterlapp, ni vet en sån där det står att man ska ge sin plats till pensionärer, gravida eller personer med handikapp, men på denna stod det: “Give your seat to a mother”. Så fint!

Jag fick en kommentar på sjukhuset igår oxå: “You’re maybe not a mother, but you are a woman and we should listen to you”, haha. Anledningen var att Jim ville gå därifrån efter någon timme, men jag tyckte han skulle bli färdigkollad först och doktorn höll med.

Iaf.. Igår tänkte jag på min egna fina mamma hela dagen. Och när jag tänker på mamma tänker jag på pappa, när jag tänker på föräldrar tänker jag på syster, när jag tänker på familj tänker jag på släkten, när jag tänker på släkten tänker jag på vänner, när jag tänker på vänner tänker jag på människor, när jag tänker på människor tänker jag på alla varelser i hela vår vackra värld. Vi är många och vi borde alla ge varandra en tanke, oavsett vad det är för en dag. Vi borde uppskatta varandra mer och vi borde ta hand om vårt klot och vårda det ömt.

Vad djup jag blev nu:) Men det är sant. Jag tänkte otroligt mycket på allt och alla igår. Och när vi sedan befann oss på akuten och vi fick gå in i salen som såg ut som att vi klev in i ett avsnitt av Scrubs, där alla sängar med människor som fått köras in för hjärtattack eller annat fanns och det kom öronbedövande skrik lite då och då, DÅ kan man inte låta bli att tänka lite extra på de man tycker om och sedan vara tacksam för det man själv har.

Tack alla jag känner och inte känner för att ni finns.

Tjingeling

// Bilden ovan är på mina älskade mamma när hon var..hmm.. 21-22 nånting, och redan då världens bästa mamma! //

Jag motte upp killarna vid Battery Park. Alsklingen sag inte ut att ma sa bra och vi tog taxi till hans lagenhet. Long story short, vi tog oss tillslut till akuten och vi har spenderat nagon timme dar under eftermiddagen. Jag hade planerat att ga igenom for CIC men det kandes viktigare att se till att pojkvannen madde bra – vilket han nu oxa gor, det var visst ingenting, tack och lov!

Nu spelar jag playstation samtidigt som jag haller ett oga pa J som antligen sover:)

Tjingeling