Home

Vi har hamtat min vigselring idag. Fin!! Oh, jag vill vara gift nu nu nu:)
Vi har varit forlovade i en manad idag 🙂

Tjingeling

Tog på mig en annan vårjacka idag. Lycklig man blir när man hittar $10 i sin ficka. Nästan som att vinna på lotto, fast man vinner sina egna pengar 🙂

Jag har köpt mig en kaffe och banana-walnut bread på starren. Till min frukost ska jag ta tag i att skicka lite mejl. Bl.a ska jag försöka se om jag kan få tag i dansare som vill vara en del av projektet vi gör i Skåne i sommar (om ni läsare i eller nära Skåne känner för att att vara delaktiga i detta eller vill veta mera, mejla mig på thisisfanny@gmail.com).

När jag är klar här hemma ska jag iväg och se ännu en lägenhet, och efter det blir det klasser på DNA.

Tjingeling

Imorse tog jag mig till Brooklyn (jag låter kanske som en Manhattan-bitch, men det är faktiskt lite jobbigt då jag aldrig tar mig utanför ön längre, haha). För min framtida pappersprocess senare när vi har gift oss behöver jag ju göra ett medical exam. Jag var där för en vecka sedan och fick spruta och lämnade blod, sen tillbaka igen i lördags för att visa att jag inte hade TB och jag fick veta att alla mina värden, för allt va det nu var, var perfekta. Men klar, nej det var jag visst inte. De kunde inte fixa allt där, så idag fick jag ta mig tid att åka till Brooklyn.

Så nu har jag fått mig en stelkrampsspruta. Jag hade ingen aning om att man ska den var tionde år. Jag fick ju den i skolan när jag var typ 12 och har sen trott att man var klar med den sprutan. Ja, ja… nu har jag tagit den iaf. Åkte sen till det första stället på Broadway och fick sitta och vänta på att mina papper skulle bli klara. 

Det är mycket man måste göra inför att gifta sig här. Hade vi båda varit födda i typ Tyskland och sen velat stanna i Tyskland för resten av våra liv, ja, då hade vi helt enkelt bara gift oss och sen klart. Men nu är det visst lite krångligt att vara kär. Tur att vi bara behöver gå igenom detta en gång och sen aldrig mer.

Jag är så kär i min fästman att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Känslorna sväller över. Och jag märker att Jim är likadan, hahaha. När det är rätt, då är det rätt och det är underbart! Att jag måste ta sprutor som värker i mina armar, det gör jag för kärlekens skull, hahaha. Allt för min poof ♥

Jag köpte med mig en kaffe till min “långa resa” till Brooklyn.

Fanny – Bonnie, nästan samma namn 😀 Jag har fått väldigt konstiga namn här, så detta var faktiskt ganska nära mitt riktiga namn:)

Tjingeling

Så mycket folk det kom igår kväll. Jag hade tänkt att det skulle va lite folk som dök upp för gratis mat och dans, typ, hade vägarna förbi. Och att några vänner till dansare skulle komma. Kanske si så där 50 pers. Nej, nej… Dessa kvällar, STUFFED (som för övrigt annordnas av Carlye från vårt kompani), brukar tydligen ha 200 personer. Igår var lite färre, kanske “bara” 170 pers. När jag hörde det blev jag plötsligt väldigt nervös. Men, återigen, allt vi gör i vårt stycke handlar om att göra beslut i stunden och det ändras varje gång.

Vårt tech-rehearsal gick sämst av alla gånger vi har gjort stycket. Men “bad tech – good performance” brukar det ju heta. Vi var sista numret. Fyra väldigt starka kvinnliga nummer. Vackra rörelser, grova rörelser, lite naket, mycket naket, mycket rekvisita. Och sist var då vi. Vi har ju jättemycket rekvisita, inte så mycket dans-dans utan mer tänkande och bestlut att fatta in real time.

Vi fick några tillfällen som behövdes lösas. Det kunde ha varit ett av våra sämsta gånger, MEN, eftersom vi kunde handla utifrån vad som hände i stunden, ja, då blev vårt performance perfekt. Det är ju precis det som är det sköna och det som The Equus Projects jobbar med. Och viktigast var att jag och Tal kunde ha en kemi på scenen och leka med våra olika delar i stycket. Stycket, Take the time it takes, handlar om att en son växer upp, går från barn till vuxen. Tal är den som genomgår sina perioder i livet, och jag är den kärleksfulla “mamman” som hjälper honom på vägen och finns där för honom. Ingen vet ju om detta mer än vi, men ja, det är storyn i det stora hela.

Det verkade som att Jo fick bra respons på koreografin. Stycket är inte helt klart, det finns saker att jobba på. Men nu har vi visat det en gång. Fick ett mejl innan jag somnade igår om att vi förmodligen redan har ett tillfälle till senare i år då vi kan köra stycket igen. Roligt. Hoppas det blir nåt med det. Efter så hårt arbete som vi har lagt ner på detta, ja, då vill vi gärna göra det på scen igen.

Bild tagen under tech-rehearsal av Lisa Kusanagi (our intern) från när hon startar snöstormen upp ifrån balkongen. Till vänster ser ni mig och till höger dansar Tal

Tjingeling