Det är konstigt att min tid i Lissabon gav mig mina absolut bästa vänner. Normalt brukar det tyvärr vara så att man tror att folk man träffar vid tex. en utlandsstudie ska vara ens vänner för alltid, men det blir oftast inte så. Man är så överdramatisk och man blir så ledsen när man måste avsluta ett kapitel, som att sluta 9an eller säga upp sig från ett jobb med bra kollegor. Men sen går man in i ett nytt kapitel och träffar nya vänner.
Men mina vänner från tiden i Portugal är fortfarande de jag litar på mest och de jag saknar mest. Det är 3 år sedan jag var där. De enda jag har träffat sedan dess är Rafael som kom till Stockholm och hälsade på och sen Monika som bodde 3×2 månader i NY samtidigt som jag var här. Men vi alla har väldigt bra kontakt via mejl. De har träffat varandra flera gånger, och jag känner att jag är långt borta, men ändå har jag dem så nära mig. De finns där för mig och jag finns där för dem.
Jag längtar tills då jag kan få träffa dem alla igen. Alla de underbara männsikor jag kom i kontakt med. Vi har ju även fått ett tillskott i vårt lilla gäng, Linnea, världens underbaraste tjej som jag hoppas på att få träffa snart!
Tjingeling