Ok….hej! Jag har inte så mycket nya saker att skriva om här. Onsdagen var en sån stor dag att det inte finns något annat mer intressant just nu. Haha, jag är fortfarande chockad över att vi är förlovade!
Jag träffade världens finaste man och nu vill han dela resten av sitt liv tillsammans med mig. Så lycklig jag är nu!
I onsdags skrev jag ett mejl till honom. Jag skrev hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder för mig. Jim trodde att jag hade listat ut vad som skulle hända, men nej, jag ville bara tala om för honom vad jag känner. Jag hade ingen aning om han skulle komma hem på kvällen och fråga:
“Will you be my poof forever?”
Hur det hela gick till är inte så romantiskt för någon annan kanske, men för mig var det helt perfekt. Jag gillar inte klyschiga proposals, bröllopsplaneringar, stora bröllop och puffiga vita klänningar. Jag kan gärna lyssna när någon annan berättar sin story, gärna gå på bröllopsceremonier och fira par som gifter sig, det är väldigt fint och alla som vill ha det ska såklart få uppleva den drömmen. Men det är inget för mig. Jag vill bara leva resten av mitt liv med den jag älskar. It’s all about us, right?
Hur, när, var vi gifter oss är inget vi har börjat planera än. Jag har fått massor med frågor redan och alla vill bli bjudna. Men som sagt, vi vet inte det själva än. Vi måste först smälta tanken på att vi nu inte bara är pojk- och flickvän och vi får se vart det leder, vi är nu snart man och hustru med hela livet framför oss tillsammans.
Att få en ring på det finger som man aldrig har burit ring på förut är väldigt speciellt. Det är inte bara det att den är fin (för omg, va fin den är!!), utan det är en symbol för kärlek. Jag tittar på ringen och vet att Jim älskar mig och jag älskar honom. Ringen står för så mycket.
Tjingeling