Lektionen igår blev ändrad till att vi alla skulle gå till Brooklyn Bridge och arbeta med våra stycken till June 2. Jag har lite material, men är fortfarande mest i processen att jag improviserar så det fick bli mitt fokus. Så där var vi, solo, utforskande och solig lördag innan lunch med massvis av turister såklart.
Jag älskar att dansa in public när jag är ensam och “bara ser crazy ut”. Det stör mig inte ett dugg. Jag bara kastar mig in i det. Det är faktiskt svårare att vara i grupp, för då förstår alla att det är något speciellt. Men är du själv blir de mest bara nyfikna vad denna ensamma varelse gör och kommentarer som “Is she crazy? I think she’s crazy. No, wait, it’s art” dyker upp bredvid dig.
Jag fick ut mycket av mitt dansande igår. Nya ideer och nytt material.
Intressant är dock att varje gång jag hörde svenska språket hände samma sak. De pratar om ingenting, upptäckte mig som dansar bredvid dem, sa något om det, upptäckte att jag hade Danshögskolan (ja, jag hade visst de byxorna på mig) skrivet på byxar och slutar genast att prata och tittar bort. Varför är vi svenskar på det viset? De var intresserade fram tills de såg ett svenskt skolnamn. Då måste man tydligen öka takten och gå förbi som man inte sett något.
Jaja, iaf.. En väldigt intressant lektion igår.
Här två andra bilder som togs igår på oss alla som var där igår:
Härligt gäng 🙂
Tjingeling