När jag var klar med mitt ärende på stan tog jag bussen tillbaka och gick förbi EspressoHouse på Odengatan påväg hem. Köpte mig en sojalatte (!!). Smakade absolut kaffe och den var helt perfekt gjord, men jag kan inte säga att jag blev super exalterad efter så många gånger jag har längtat efter det:) Promenixade till Vanadis ovanför lägenheten. Satte mig på en bänk och söp in stockholmsatmosfären ihop med mitt sippande på kaffen.
Alldeles för tyst!
Inte en enda människa inom synhåll, fågelkvitter och ett litet sus av bilar långt borta. Jag måste säga att jag är i behov av att ha människor omkring mig. Jag har alltid älskat att ha egen ensam tid, men för det betyder det inte att jag måste vara helt ensam på ett berg. Jag hade gärna sett 10 ungar sparka boll, mammor som gapar, killar som busar, tjejer som pratar skit, någon som spelar gitarr och sjunger, en och annan galen person som pratar för sig själv och gamla män som spelar schack:) Inget mig emot.
Jag har alltid tyckt att det har varit trevligt att åka hem till mina föräldrar för att komma bort en stund från pulsen i Stockholm. Men det är härligt i ett par dagar, sedan får jag panik och måste tillbaka. Samma sak är det nu. Stockholm innehåller alldeles för lite liv och rörelse….
Tjingeling