I onsdags när jag var påväg över gatan för att entra Central Park såg jag en skolklass som väntade på grönt ljus på andra sidan gatan. En ensam man med ca 20 barn i 10 års ålder.
När det väl blev dags att gå över gatan märkte jag något fantastiskt. Alla barnen var tysta, gick fint i led, var glada, visa med sina händer för bilarna att de gick över gatan och att bilarna behövde vara försiktiga. Mannen längst fram sa saker som fick barnen att gå med honom som den fina skara barn de var.
En bit bakom dem inne i parken mötte jag ytterligare 3 andra skolklasser med barn i ungefär samma åldrar. En lärare längst fram och en lärare längst bak i leden som mer var som en klump ungar. Barnen förde en massa oväsen, slogs och någon grät och var som många klasser är och lärarna kunde inte få tyst på dem.
Denna mannen har jag tänkt på mycket. Hur gjorde han? Vad skiljer sig hans metoder från de andras? Jag skulle vilja gå tillbaka och fråga honom om hans hemligheter:)
Jag gillar verkligen när jag ser pedagoger eller andra ledare när de har god hand om barn och ungdomar. Det är då jag vet varför jag själv är utbildad till pedagog.
Tjingeling